hanssonhulliganerna

Detta är Jag!

Jag har genomgått en del livsstilförändringar och det har lett till att jag inte längre bär omkring på övervikten motsvarande en halv gris. Jag har länge lidit av min övervikt och har av helt egoistiska skäl valt att gå den väg jag gått för att nå hit. Jag orkade inte gå upp för trappan till kontoret på andra våningen på jobb utan att bli andfådd och få fruktansvärt ont i knän och höfter innan jag genomgick min Gastric By-Pass operation den 19 oktober 2011.
När jag kom tillbaka efter sjukskrivningen i november så orkade jag springa upp för trapporna till tredje våningen utan att känna varken smärta eller andfåddhet. Vilket kändes som en enorm befrielse för mig! Jag har länge känt mig som en fånge i en sumobrottarkropp! Jag har som de flesta andra överviktiga mäniskorna i vår värld provat em hel massa olika dieter utan att långsiktigt lyckas. Att jag dessutom inte har någon fungerande ämnesomsättning utan att medicinera har säkert varit en bidragande orsak till att jag inte lyckats gå ner i vikt på egen hand.
Jag kämpar varje dag för att komma ännu en liten bit närmre mina slutmål men är fullt medveten om att det kommer att ta tid för mig att slutligen nåt dit.

Jag har tampats med ett ärrbråck i över två år och fick i januari detta året ett fruktansvärt gallstensanfall. Efter anfallet i januari fick jag äntligen beviljat operationerna som skulle laga mitt bråck och ta bort min gallblåsa. Dessa operationer genomfördes den 29 mars i år med lyckat resultat. Har smärtor som inte är att leka med emellanåt men dom kommer att försvinna så småningom. Jag är helnöjd med resultatet efter dessa operationer och går nu hemma i väntan på att kroppen ska läka ordentligt så att jag kan komma tillbaka och börja jobba igen.

I torsdags den 12 april drabbades min älskade man av en kraftig hjärtinfarkt och åkte ambulans till hjärtintensiven där han just nu befinner sig. Dom har gjort en ballongvidgning i det tilltäppta kranskärlet på honom men han har förträngningar i ett av de andra kranskärlen också och det vet vi inte ännu vad dom ska göra åt.Dom skulle ha en konsultation igår för att bestämma vad dom ska göra åt det kärlet.
Sen visade det sig att hans blodsocker var alldeles för högt så dom ska göra en glucosbelastning på honom idag på morgonen för att ta reda på om han har diabetes(vilket läkarna tror).
Denna infarkten skrämde honom ordentligt och han trodde verkligen att hans sista stund var kommen. Han skrämde Anton ordentligt eftersom att han var den enda som var hemma med janne när han insjuknade. Tack och lov så kunde janne ringa efter min syster så hon kunde bege sig hem till oss och hjälpa honom fram tills ambulansen kom och tog över arbetet med janne så att sussie kunde ägna sig åt Anton som fått en chock.
Jag fick informationen per telefon när jag var i taxin på väg tillbaka till jobb med en vårdtagare som jag precis varit på sjukhuset med. Jag följde vårdtagaren hem sen inväntade jag mamma som kom och hämtade mig i kävlinge så vi kunde köra ner till Hjärtintensiven och möta upp janne. När vi kom dit så var han inne på angina pectori. Sjuksköterskan ringde dit och frågade när han beräknades bli klar där och fick till svar att det kan ta lite längre tid för janne har en kraftig pågående infarkt. Vi får sitta in på hans rum och vänta en stund. men när det gått en stund så kommer sjuksköterskan och hämtar oss så vi kan sitta ut i dagrummet och dricka kaffe eftersom det drar ut på tiden inne på angina pectori.

När janne väl har kommit in på sitt rum så kommer sjukskötrskan och hämtar in oss så vi kan träffa janne. Han ligger pall i sängen och får inte lyfta huvudet på två timmar och inte röra benen på minst fyra timmar. Jag går fram till sängen och pussar honom och frågar hur han känner sig. Då börjar han gråta så jag lägger armarna om honom och pratar lugnt en liten stund. sen torkar jag bort tårarna från kinderna och ögonen och säger att han behöver inte vara ledsen mer för nu får han den hjälp han behöver för att bli bra igen. Han säger då att han är rädd för han har aldrig haft så ont tidigare och att denna gången satt trycket och smärtan i under hela tiden tills ballongvidgningen var helt klar. Vilket betyder att hans infarkt har varat i flera timmar med intensiva smärtor och tryck.. Då är det ju fan inte konstigt att min man är både rädd och ledsen. Han var mest ledsen för att han skrämde anton när han insjuknade. Jag och mamma tröstar honom så gott vi kan och fortsätter prata lugnt med honom. Vi lyssnar noga på vad han har att säga och svarar så gott vi kan på de frågor han har. Vi stannar kvar hos honom ett par timmar och han får halvsitta i sängen innan vi beger oss iväg till syrran för att hämta dom två minsta och sen kör mamma oss hem så jag kan laga lite middag och ägna mig åt barnen som är oroliga, rädda och ledsna..
Anton hade fått en redig chock och den började inte släppa förrän framåt midnatt då vi i lugn och ro pratat enskilt ett par timmar efter att lilla prinsessan somnat på soffan. Anton fick ta dubbel sömnmedicin för att över huvud taget kunna komma till ro för natten.
När båda dom små somnat så började mina tankar snurra i huvudet.. vilket ledde till att jag inte sov en endaste minut den natten.

Anton ville absolut inte följa med till sjukhuset för han ville inte se sin pappa så sjuk igen. Han fick stanna hemam hos sussie när jag, flickorna och mamma körde ner till janne på sjukhuset.
Janne mådde lite bättre och fick lov att sitta på sängkanten men inte vara uppe och röra på sig när vi var där. Han hade inte förstått vad som sades under ronden utan jag fick föklara för honom vad jag fått för svar per telefon efter att ronden var avslutad.
Han har sagt till personalen att dom ska ge all information till mig så kan jag förklara för honom vad dom menar. Detta är något som han alltid har gjort ända sen anton var sjuk. han har fruktansvärt svårt för att förstå vad läkarna säger och har därför alltid överlåtit allt ansvar på mig.
Nu ska jag snart ringa ner till hjärtintensiven och fråga vad som sagts idag på ronden.


Puss och Kram
Skumbanan